One Direction

Inte så jätte långt kapitel och en mellan del så det händer inte så mycket men vänta ni bara till nästa del då händer det grejer ;)

De senaste dagarna så hade jag repeterat med Sandy, Jon och Dan som spelar dem andra instrumenten. Eftersom jag inte kunde några One Direction låtar fick jag sitta flera timmar och bara lyssna på albumet. Vi kunde inte repa med killarna eftersom det fattades någon i bandet som skulle komma i morgon eller nått, killen hade tydligen något att fixa hemma. Killen med lockigt hår hade jag fått reda på hette Harry och den andra Louis, Harry hade varit som en svans efter mig hela tiden, sjukt jobbigt! Men annars så kommer jag väldigt bra överens med alla.

Jag knyckte till mig en cola från ett gemensamt kylskåp och gick sedan ut till den härliga solen. Det fanns en lite inhägnad bakom arenan som de flesta gick till när dem hade rast. Lite längre bort såg jag killarna spela fotboll, så jag gick dit bort och satte mig i gräset för att kolla på. Killarna brukade alltid gå ut och spela när dem hade rast, de brukade alltid fråga mig i början men efter ett tag så slutade dem fråga eftersom jag svarade nej varenda gång. Harry var den första som märkte att jag kom och hans leende blev större.”Jag visste att du inte kunde hålla dig borta från mig babe” Jag himlade med ögonen, jag hade lärt mig att det inte var någon idé att käfta i mott för då tog han det tvärt om. Jag öppnade colan och tog en klunk, benen sträckte jag ut så att jag skulle få lite färg. Jag hörde några glädjerop och vände mig till killarna igen, eftersom det andra laget såg sura ut antog jag att dem andra hade gjort mål. Jag kände hur det hög till inom mig när jag såg hur kul dem hade när dem spelade. Med en suck så la jag mig ner i gräset och kollade upp mott den klarblåa himlen. Jag saknade verkligen att spela fotboll, fotbollen var mitt allt. Jag hade inte bara spelat i killaget utan jag hade också spelat i landslaget. Precis innan olyckan hade jag fått reda på att jag skulle skriva på ett kontrakt med Manchester United. Jag hade varit vid deras arena och tränat med storspelarna flera gånger och deras coach tyckte att jag var lika duktig som dem. Att som fjortonåring höra att man var lika bra som dem som spelar i Englands mest framgångsrika lag var ganska stort. Men det var inte bara Manchester som ville ha mig, enda sen några scouter upptäckte mig när jag var tretton och kom med i landslaget började alla av de främsta klubbarna i världen bråka om mig. Alla hade läst regelböckerna noga och letat efter kryphål för att jag skulle kunna vara med och spela i de stora ligorna. Jag hade blivit rankad som den bästa kvinnliga spelaren i världen, varit den yngsta som någonsin hade kommit med i landslaget och jag hade till och med varit med och vunnit guld medalj i OS. Så man kan säga att jag hade en lysande framtid inom fotbollen, sen så var den där dagen tvungen att komma, dagen då jag blev påkörd av en bil som sabbade hela mitt vänstra ben. Den dagen rasade allt för mig, jag fick gå med gips i ett halvår och när jag äntligen fick ta av det trodde jag att jag kunde börja spela fotboll igen. Men vad fel jag hade, när jag märkte att det fortfarande gjorde ont trodde jag att det skulle gå över så småningom. Efter en månad och ingenting hade förbättras tvingade pappa iväg mig till doktorn, där fick jag beskedet att mitt ben var för skadat för att det skulle kunna läka helt. Hela mitt liv skulle jag få gå med ett skadat ben och allt bara för en idiot till kille som gjorde så jag blev påkörd.

Efter ett tag så försvann den underbara solen och himlen ersattes med mörka moln, så jag och killarna bestämde att vi skulle gå in eftersom det såg ut att det skulle börja regna vilken sekund som helst. Väl inne möttes vi av Paul som tydligen hade letat efter oss.

”Vart har ni varit? Ni skulle börjat packat för länge sen, vi åker till flyplatsen om bara några timmar!”

”Chilla lite, vi är här nu och det tar inte så lång tid att packa, det är bara att kasta ner allt och sen färdigt” Försvarade Louis sig.

”Man vet aldrig med er” muttrade Paul fram och vifta med armen att vi skulle följa efter honom.

Alla satte sig i minibussen och Paul började köra oss till hotellet som låg bara tio minuter från arenan. Vi skulle åka till LA där USA turnén skulle börja.

”Men hur blir det med Liam då” frågade Niall Paul. Jag gissade på att denna Liam var den femte medlemen i bandet som fattades.

”Han tar ett flyg imorn istället”

”varför kan vi inte bara flyga alla imorgon då?”

”För att vi måste åka och fixa allt till konserten i övermorgon!” Alla märkte att Paul började bli lite lätt irriterad så alla beslöt sig för att det var bäst att hålla käften. När vi stannade intill hotellet så skyndade sig alla upp på sina rum och började slänga ner alla sina saker i sina väskor.

Jag tittade på pappa när han bar mina väskor som den gentlemannen han är, till bagageluckan i bilen. Man kunde knappt tro att det var min pappa för att vara 35 år så såg han inte ut att vara äldre en 26. Alla som träffade honom trodde att han var min storebror, och dem flesta trodde inte ens på att han var min pappa när jag berättade det för dem. Men jag förstår verkligen dem, för ibland kunde jag knappt tro heller att han var min pappa.  Min pappa Lukas hade en väldigt ung stil och är mer shopping beroende än vad jag är, för några månader sen så rakade han av håret på sidorna och blekte håret så det blev nästan vit, vilket passar han väldigt bra. Jag har inget minne av min mamma eftersom hon dog när jag var 2, men jag förstår verkligen varför hon älskade pappa. För min pappa är den bästa pappa man kan ha i hela världen, vi är som bästa kompisar och han brukar säga han jag är som en tjejversion av honom. Eftersom jag bara växte upp med min pappa så växte jag upp med gammal rock musik, bilmotorer och fotboll. Innan olyckan så tränade jag och pappa varje dag tillsammans, vi gick på gymmet, var ute och sprang eller så spelade vi fotboll på bakgården tillsammans. Jag saknade det verkligen och pappa brukar inte träna lika ofta för att kunna vara med mig, så han brukar ligga i soffan och käka chips och dricka öl samtidigt som han klagar på att han börjar bli tjock. Vilket inte stämmer för han har fortfarande sitt sixpack och sina stora muskler, pappa var ingen man ville bråka med för han är en liten muskelknutte.   

Pappa vinkade till mig att komma till bilen, jag reste på mig och lämnade min sköna plats i skuggan och steg ut i den stekande solen. Jag hade valt helt fel kläder för idag, jag hade mina Dr Martens stövlar, min militär jacka under den hade jag en sliten AcDc t-shirt med hål i och et par väldigt trasiga svarta jeans shorts. Pappa hade också valt fel kläder för han hade på sig sin äskade jeans väst med nitar så hans tatuerade armar syns och ett par coola långbyxer.  Vi säte oss i bilen som är min pappas stolthet, han hade byggt det mesta själv och lackat den i en skön blå nyans och sätt dit coola rosa fälgar.

”Mott London, baby.” skrek pappa innan han trappade på gasen och vi praktsikt taget flög i vägg. Vi vevade ner rutorna och hade radion på högsta volym. Jag hade min ena arm utanför fönstret och slog med min hand i takt till musiken på taket och skrek till låtarna på radion tillsammans med pappa. 

Det tog inte alls långt tid till London kanske för att vi hade så roligt i bilen, fast det berodde nog mest på att pappa körde så fort, fartgalen som han är. När vi kom in i London började trafiken tätna och vi fick stanna i vad som kändes som världens längsta kö. Pappa började bli lättretad och tuttade allt han hade flera gånger.

”Herregud vad jag hatar storstäder.” snäste han.

”Det va du som ville skjutsa mig.” Han kollade surt på mig, men tillslut så mjuknade hans ansikte upp i ett leende.

”Du vet att jag inte har något tålamod.” Han la armen om mig och drog mig närmare honom.

”Ja jag vet, det är därför vi aldrig åker ut å fiskar.” sa jag och tänkte på alla gånger vi skulle fiska, men pappa började tappa tålamodet efter max tio minuter.  

Det tog oss en timme att komma igenom trafiken i staden och komma fram till arenan vi skulle repetera i. En vakt stoppade oss när vi skulle åka in i arenan så jag var tvungen att leta efter alla mina papper, vilket gjorde att jag skulle bli ännu försenad. När vakten äntligen lät oss gå så skyndade vi oss in på parkeringen för att hitta en ledig plats.

Pappa började lasta ur mina fyra resväskor och min stora sportbag.

”Vad i helvete har du egentligen med dig?” klagade pappa.

”Du ska inte säga något, om det hade varit du skulle du haft minst dubbelt så mycket mer än mig med dig.”

”Jaja, du kan gå före så ska jag bara betala parkering.” Jag tog två resväskor och började släppa dem bort till entrén. När jag kom dit in så hade jag inte en aning om vart jag skulle ta vägen efteråt, men som tur så fanns det en karta på den lilla arenan. Jag hade för mig att dem hade sagt till mig att vi skulle samlas vid något konferensrum.  Jag studerade kartan noga och bestämde mig att söka min lycka på andra våningen.  Jag steg in i hissen som fanns längre bort i korridoren och tryckte på våning två. Hissen plingade till och inte långt efter det så öppnades dörrarna, jag tog mina resväskor och började leta. Eftersom jag inte visste vilket rum det var så provade jag bara att öppna visa, ibland så var rummen tomma eller låsta men ofta så var rummen fyllde med mäniskor mitt uppe i möten.  Jag blev frustrerad när jag hade kollat alla rum utom ett, jag hoppades på att det skulle vara det rätta rummet. Försiktigt så öppnade jag dörren och fick se massa mäniskor där inne, dem tystnade snabbt när dem fick se mig.

”Jaså, vår nya trummis har äntligen bestämt sig att joina oss. Bara..” Han som såg ut att vara chefen över det hela gjorde en snabb paus för att kolla på klockan ”..fyrtio minuter försenad, vi började undra om du aldrig skulle dyka upp.”

”Förlåt, men vi blev fast i trafiken, fast som man säger bättre försent än aldrig.” Han skrattade och vinkade till mig att jag skulle komma till honom. Jag lämnade mina väskor precis innanför dörren och gick och ställde mig bredvid honom.

”Det här är våran nya trummis, eftersom Josh oturligt nog bröt handen. Du kan väl presentera dig lite för alla.” Jag nickade och log blygt mott alla i rummet som stirrade på mig.

”Ehh ja jag heter Fortis, och jag började spela trummor när jag var femton, så jag har alltså bara spelat i tre år.”

”Kom dina föräldrar på namnet när dem var höga eller!” utbrast en kille med brunt hår i min ålder som satt ganska så långt bak.

”Jadu det vet man aldrig, men mitt namn betyder faktiskt stark på latin” När jag precis hade sagt färdigt meningen skränade Song 2 med Blur från min mobil. Medans jag kollade på skärmen vem som ringde hörde jag att dem skrek att det var en kort paus.

”Halloo”

”Vart tog du vägen” typiskt pappa att gå rakt på sak.

”Ta hissen till andra våningen och sen så är det rummet längst in” När jag tystnade hörde jag bara ett klick, suckades la jag ner min mobil i min skinhandväska igen. Jag ställde mig utanför dörren så pappa skulle se mig när han kom, men det dröjde inte länge innan jag inte var ensam där. Fyra överglada tonårskillar kom fram till mig. En kille med brunt lockigt hår skyndade sig snabbt över till mig. Han tog bort några lockar för ansiktet och log ett leende som säkert alla tjejer faller pladask för, som tur så är jag inte som alla tjejer.  Innan han hann komma fram till mig kom killen som undra om mina föräldrar var höga när dem kom på mitt namn och knuffade bort honom. Och innan jag ens har fattat vad som händer har dem två killarna börjat bråka om vem som ska presentera sig först. Dem var så inne i deras lilla fajt att dem inte märkte att dem andra två killarna hade kommit fram till mig.

”Dem kan va lite konstiga ibland.” Sa den blonda killen med en underbar irländsk accent.

”ibland?”

”Okey, väldigt ofta.” erkände han.

”Förresten jag är Niall och det här är Zayn” Sa han och pekade på den svarthåriga killen bredvid, jag hade redan förstått att han inte var så pratglad av sig.

”Vafan händer” Hörde jag min pappas röst bakom mig. Jag vände mig om mott min pappa som såg ut som han hade sprungit ett marraton.

”Frågan är vad du har gjort, varför tog det en sån tid?”

”Jag hittade inte hissen” Sa pappa surt. Jag fick upp en bild av min pappa bära två av mina resväskor och sportbagen upp för trappan och det såg ganska kul ut.

”Vad flinar du åt, det var faktiskt inte kul!” Jag fick genast en neutral min, men så fort jag kollade på pappa igen så började jag skratta.

”Jag skulle inte skratta om jag var du”

”Nähä varför inte?”

”Det är inte jag som måste dras med personer som dem i flera månader” Han pekade på de två killarna som fortfarande höll på att bråka. Den ena killen lyckades ta av killen med lockigt hår hans byxor och nu så försökte han få tillbacka dem, vilket inte såg ut att gå så bra ut.

Jag svarade inte utan kramade om pappa i stället.

”Sköt om dig nu gumman” viskade pappa i mitt öra.

”Ja jag ska försöka så gott jag kan men jag lovar inget, kommer sakna dig enormt pappa” viskade jag tillbaka.

”Samma här, det kommer vara tomt hemma utan dig” Han släppte mig och gav mig en puss på kinden, som jag i gengäld rufsade till hans frisyr.

”Inte coolt, inte alls coolt” sa han samtidigt som han försökte rätta till frisyren, jag skrattade bara åt hur fånig han var och kramade honom igen.

 Jag kollade ledsamt på när pappa hade börjat gå bort till hissen (som jag fick berätta vart den var. )

”Älskar dig” Skrek jag när han stod borta vid hissen.

”Älskar dig mer” Han vinkade snabbt innan han steg in i hissen. När jag vände mig om fick jag se fyra missnöjda minner. Jag kollade frågandes på dem i hopp om att någon skulle förklara varför dem blev så plötsligt sura.

”Va det där din pojkvän?” Frågade killen med lockigt hår irriterat.

”Det där var min pappa!” Sa jag och började asgarva åt dem, hur kunde dem vara så dumma att tro att det var min kille. Genast när jag hade sagt det försvann deras irritation.

”Jaså så du är singel, babe” sa han med lockigt hår och la armen om min midja vilket gjorde att han hade handen på min röv, vid det här laget skulle säkert dem mesta tjejerna kasta av sig sina byxor.

”Jag tror nog att vi kommer komma bra överens, babe” Viskade han smörigt. Ha. Jag tror nog att vi har lite delade meningar om det.

Jag scrollade igenom mina mentions, det stack till i hjärtat varje gång jag läste de hårda orden som skrevs till mig. Tårar började rinna försiktigt ner för mina kinder. De skrev att jag inte kunde sjunga, att jag var den fulaste personen som fanns på jorden och att jag bara stod i vägen för resten av bandet. Varför skrev de så om mig? Är inte fans meningen att vara snälla mott mig. Bandet, vårat crew och alla andra visste om hur mycket hat jag fick, men dem tror inte att jag bryr mig om det eftersom jag alltid spelar helt bekymmerslös. Men sanningen var att jag bryr mig, jag bryr mig väldigt mycket och det har jag alltid gjort. Jag släpade mina fötter fram till helfigursspegeln och sökte igenom alla mina fel, det var något som jag har gjort ofta nu för tiden.  Jag tog upp tröjan halväggs upp, arbetsledarna hade nog rätt jag borde träna mer. Jag hade börjat äta mindre och mindre, det hade börjat för några veckor sen då några tjejer hade stått utanför studion och skrikit till mig om hur tjock jag var. Arbetsledarna ville också att jag skulle fixa tandställning och göra en näsoperation, dem hade tjatat på mig i evigheter om det men än så länge hade jag inte gett med mig det minsta lilla. Jag hörde höga röster och skratt utanför dörren, snabbt torkade jag av mina våta kinder med tröjarmen. Dörren öppnades med ett sving och fyra glada ansikten dök upp bakom den.

”vi ska repetera för showen ” Sa Liam medan han tog armen runt min axel och ledde mig ut i korridoren. Vi gick bort till scenen och började med första låten What makes you beautiful. Det tog inte lång stund innan en av cheferna avbröt.

”Niall kan du sjunga lite tystare!”

Jag kände hur det bara sjönk inuti mig, men jag behöll kvar mitt leende och nickade. Som om det inte gjorde mig något, fast egentligen ville jag bara bryta ut i tårar. Det fortsatte lika dant genom alla låtar, det var alltid jag som gjorde något fel och aldrig någon av dem andra. Jag skämdes över mig själv, jag förstör ju bara för dem andra.

”Ska du med ut å äta?” frågade Zayn mig. Jag kände hur det kurrade i magen, jag var vrål hungrig. Jag hade inte ätit på hela dagen och jag tänkte inte stoppa i mig något nu heller, jag förstjänade inte någon mat efter katastrofen när vi repade.

”Jag har redan ätit” Ljög jag.

”Säkert att du inte ska med iallafall ?” Jag skakade på huvudet och dem började gå längs korridoren utan att kasta en blick på mig.

Jag kollade avundsjukt på när killarna sprang runt på fotbollsplanen. En i motståndarlaget dribblade förbi den siste baken och sköt bollen rakt upp i krysset, helt omöjligt för målvakten att ta. Jag suckade, dem låg under och det var bara några minuter kvar tills domaren blåser av.  Men en då så skrek jag att dem skulle kämpa på fast jag visste att hoppet redan var ute. Dem hann inte spela länge innan domaren blåste att matchen var slut. Mottståndarna dunkade varandra i ryggen och hade stora leenden över vinsten.

Killarna gick med besvikna ansikten till bänken för att hämta vattenflaskorna och höra vad tränaren hade att säga. Jag gick och kramade alla killar och försökte muntra upp dem efter förlusten.

”Det ser ut som om vi inte klarar oss lika bra utan dig Fortis” Sa tränaren Jimmy och alla i laget nickade instämmande, jag log mott de alla och gav Jimmy en kram. Jag saknade verkligen att spela och det hade inte varit direkt någon hemlis att jag var bäst i laget, jag hade spelat med killar som var tre år äldre och jag hade ägt ut alla killar i serien. Killarna var på vägg till omklädningsrummet och jag gick efter dem med Jimmy, jag försökte ignorera smärtan som blixtrade till i foten och knät när jag säte ner mitt vänstra ben. Jag hade inte använt mina kryckor på månader, jag försökte klara mig utan dem för jag hade inte lust att gå med kryckor i hela mitt liv.

”Hur är det?” Jag fattade direkt att Jimmy snackade om mitt ben.

”Det har väl blivit lite bättre, men som alla doktorer säger så kommer det aldrig kunna läka helt”

Jimmy stannade och vände sig mott mig.

”Du vet att det hemskt att det skulle hända just dig” Jag nickade och fortsatte gå, jag hatade att prata om olyckan, olyckan som förstörde hela min framtid, som krossade min stora dröm.