One Direction

Inte så jätte långt kapitel och en mellan del så det händer inte så mycket men vänta ni bara till nästa del då händer det grejer ;)

De senaste dagarna så hade jag repeterat med Sandy, Jon och Dan som spelar dem andra instrumenten. Eftersom jag inte kunde några One Direction låtar fick jag sitta flera timmar och bara lyssna på albumet. Vi kunde inte repa med killarna eftersom det fattades någon i bandet som skulle komma i morgon eller nått, killen hade tydligen något att fixa hemma. Killen med lockigt hår hade jag fått reda på hette Harry och den andra Louis, Harry hade varit som en svans efter mig hela tiden, sjukt jobbigt! Men annars så kommer jag väldigt bra överens med alla.

Jag knyckte till mig en cola från ett gemensamt kylskåp och gick sedan ut till den härliga solen. Det fanns en lite inhägnad bakom arenan som de flesta gick till när dem hade rast. Lite längre bort såg jag killarna spela fotboll, så jag gick dit bort och satte mig i gräset för att kolla på. Killarna brukade alltid gå ut och spela när dem hade rast, de brukade alltid fråga mig i början men efter ett tag så slutade dem fråga eftersom jag svarade nej varenda gång. Harry var den första som märkte att jag kom och hans leende blev större.”Jag visste att du inte kunde hålla dig borta från mig babe” Jag himlade med ögonen, jag hade lärt mig att det inte var någon idé att käfta i mott för då tog han det tvärt om. Jag öppnade colan och tog en klunk, benen sträckte jag ut så att jag skulle få lite färg. Jag hörde några glädjerop och vände mig till killarna igen, eftersom det andra laget såg sura ut antog jag att dem andra hade gjort mål. Jag kände hur det hög till inom mig när jag såg hur kul dem hade när dem spelade. Med en suck så la jag mig ner i gräset och kollade upp mott den klarblåa himlen. Jag saknade verkligen att spela fotboll, fotbollen var mitt allt. Jag hade inte bara spelat i killaget utan jag hade också spelat i landslaget. Precis innan olyckan hade jag fått reda på att jag skulle skriva på ett kontrakt med Manchester United. Jag hade varit vid deras arena och tränat med storspelarna flera gånger och deras coach tyckte att jag var lika duktig som dem. Att som fjortonåring höra att man var lika bra som dem som spelar i Englands mest framgångsrika lag var ganska stort. Men det var inte bara Manchester som ville ha mig, enda sen några scouter upptäckte mig när jag var tretton och kom med i landslaget började alla av de främsta klubbarna i världen bråka om mig. Alla hade läst regelböckerna noga och letat efter kryphål för att jag skulle kunna vara med och spela i de stora ligorna. Jag hade blivit rankad som den bästa kvinnliga spelaren i världen, varit den yngsta som någonsin hade kommit med i landslaget och jag hade till och med varit med och vunnit guld medalj i OS. Så man kan säga att jag hade en lysande framtid inom fotbollen, sen så var den där dagen tvungen att komma, dagen då jag blev påkörd av en bil som sabbade hela mitt vänstra ben. Den dagen rasade allt för mig, jag fick gå med gips i ett halvår och när jag äntligen fick ta av det trodde jag att jag kunde börja spela fotboll igen. Men vad fel jag hade, när jag märkte att det fortfarande gjorde ont trodde jag att det skulle gå över så småningom. Efter en månad och ingenting hade förbättras tvingade pappa iväg mig till doktorn, där fick jag beskedet att mitt ben var för skadat för att det skulle kunna läka helt. Hela mitt liv skulle jag få gå med ett skadat ben och allt bara för en idiot till kille som gjorde så jag blev påkörd.

Efter ett tag så försvann den underbara solen och himlen ersattes med mörka moln, så jag och killarna bestämde att vi skulle gå in eftersom det såg ut att det skulle börja regna vilken sekund som helst. Väl inne möttes vi av Paul som tydligen hade letat efter oss.

”Vart har ni varit? Ni skulle börjat packat för länge sen, vi åker till flyplatsen om bara några timmar!”

”Chilla lite, vi är här nu och det tar inte så lång tid att packa, det är bara att kasta ner allt och sen färdigt” Försvarade Louis sig.

”Man vet aldrig med er” muttrade Paul fram och vifta med armen att vi skulle följa efter honom.

Alla satte sig i minibussen och Paul började köra oss till hotellet som låg bara tio minuter från arenan. Vi skulle åka till LA där USA turnén skulle börja.

”Men hur blir det med Liam då” frågade Niall Paul. Jag gissade på att denna Liam var den femte medlemen i bandet som fattades.

”Han tar ett flyg imorn istället”

”varför kan vi inte bara flyga alla imorgon då?”

”För att vi måste åka och fixa allt till konserten i övermorgon!” Alla märkte att Paul började bli lite lätt irriterad så alla beslöt sig för att det var bäst att hålla käften. När vi stannade intill hotellet så skyndade sig alla upp på sina rum och började slänga ner alla sina saker i sina väskor.