All Wars Are Worth Fighting kap 1 - Pilot
Jag scrollade igenom mina mentions, det stack till i hjärtat varje gång jag läste de hårda orden som skrevs till mig. Tårar började rinna försiktigt ner för mina kinder. De skrev att jag inte kunde sjunga, att jag var den fulaste personen som fanns på jorden och att jag bara stod i vägen för resten av bandet. Varför skrev de så om mig? Är inte fans meningen att vara snälla mott mig. Bandet, vårat crew och alla andra visste om hur mycket hat jag fick, men dem tror inte att jag bryr mig om det eftersom jag alltid spelar helt bekymmerslös. Men sanningen var att jag bryr mig, jag bryr mig väldigt mycket och det har jag alltid gjort. Jag släpade mina fötter fram till helfigursspegeln och sökte igenom alla mina fel, det var något som jag har gjort ofta nu för tiden. Jag tog upp tröjan halväggs upp, arbetsledarna hade nog rätt jag borde träna mer. Jag hade börjat äta mindre och mindre, det hade börjat för några veckor sen då några tjejer hade stått utanför studion och skrikit till mig om hur tjock jag var. Arbetsledarna ville också att jag skulle fixa tandställning och göra en näsoperation, dem hade tjatat på mig i evigheter om det men än så länge hade jag inte gett med mig det minsta lilla. Jag hörde höga röster och skratt utanför dörren, snabbt torkade jag av mina våta kinder med tröjarmen. Dörren öppnades med ett sving och fyra glada ansikten dök upp bakom den.
”vi ska repetera för showen ” Sa Liam medan han tog armen runt min axel och ledde mig ut i korridoren. Vi gick bort till scenen och började med första låten What makes you beautiful. Det tog inte lång stund innan en av cheferna avbröt.
”Niall kan du sjunga lite tystare!”
Jag kände hur det bara sjönk inuti mig, men jag behöll kvar mitt leende och nickade. Som om det inte gjorde mig något, fast egentligen ville jag bara bryta ut i tårar. Det fortsatte lika dant genom alla låtar, det var alltid jag som gjorde något fel och aldrig någon av dem andra. Jag skämdes över mig själv, jag förstör ju bara för dem andra.
”Ska du med ut å äta?” frågade Zayn mig. Jag kände hur det kurrade i magen, jag var vrål hungrig. Jag hade inte ätit på hela dagen och jag tänkte inte stoppa i mig något nu heller, jag förstjänade inte någon mat efter katastrofen när vi repade.
”Jag har redan ätit” Ljög jag.
”Säkert att du inte ska med iallafall ?” Jag skakade på huvudet och dem började gå längs korridoren utan att kasta en blick på mig.
Jag kollade avundsjukt på när killarna sprang runt på fotbollsplanen. En i motståndarlaget dribblade förbi den siste baken och sköt bollen rakt upp i krysset, helt omöjligt för målvakten att ta. Jag suckade, dem låg under och det var bara några minuter kvar tills domaren blåser av. Men en då så skrek jag att dem skulle kämpa på fast jag visste att hoppet redan var ute. Dem hann inte spela länge innan domaren blåste att matchen var slut. Mottståndarna dunkade varandra i ryggen och hade stora leenden över vinsten.
Killarna gick med besvikna ansikten till bänken för att hämta vattenflaskorna och höra vad tränaren hade att säga. Jag gick och kramade alla killar och försökte muntra upp dem efter förlusten.
”Det ser ut som om vi inte klarar oss lika bra utan dig Fortis” Sa tränaren Jimmy och alla i laget nickade instämmande, jag log mott de alla och gav Jimmy en kram. Jag saknade verkligen att spela och det hade inte varit direkt någon hemlis att jag var bäst i laget, jag hade spelat med killar som var tre år äldre och jag hade ägt ut alla killar i serien. Killarna var på vägg till omklädningsrummet och jag gick efter dem med Jimmy, jag försökte ignorera smärtan som blixtrade till i foten och knät när jag säte ner mitt vänstra ben. Jag hade inte använt mina kryckor på månader, jag försökte klara mig utan dem för jag hade inte lust att gå med kryckor i hela mitt liv.
”Hur är det?” Jag fattade direkt att Jimmy snackade om mitt ben.
”Det har väl blivit lite bättre, men som alla doktorer säger så kommer det aldrig kunna läka helt”
Jimmy stannade och vände sig mott mig.
”Du vet att det hemskt att det skulle hända just dig” Jag nickade och fortsatte gå, jag hatade att prata om olyckan, olyckan som förstörde hela min framtid, som krossade min stora dröm.
