One Direction

Jag tittade på pappa när han bar mina väskor som den gentlemannen han är, till bagageluckan i bilen. Man kunde knappt tro att det var min pappa för att vara 35 år så såg han inte ut att vara äldre en 26. Alla som träffade honom trodde att han var min storebror, och dem flesta trodde inte ens på att han var min pappa när jag berättade det för dem. Men jag förstår verkligen dem, för ibland kunde jag knappt tro heller att han var min pappa.  Min pappa Lukas hade en väldigt ung stil och är mer shopping beroende än vad jag är, för några månader sen så rakade han av håret på sidorna och blekte håret så det blev nästan vit, vilket passar han väldigt bra. Jag har inget minne av min mamma eftersom hon dog när jag var 2, men jag förstår verkligen varför hon älskade pappa. För min pappa är den bästa pappa man kan ha i hela världen, vi är som bästa kompisar och han brukar säga han jag är som en tjejversion av honom. Eftersom jag bara växte upp med min pappa så växte jag upp med gammal rock musik, bilmotorer och fotboll. Innan olyckan så tränade jag och pappa varje dag tillsammans, vi gick på gymmet, var ute och sprang eller så spelade vi fotboll på bakgården tillsammans. Jag saknade det verkligen och pappa brukar inte träna lika ofta för att kunna vara med mig, så han brukar ligga i soffan och käka chips och dricka öl samtidigt som han klagar på att han börjar bli tjock. Vilket inte stämmer för han har fortfarande sitt sixpack och sina stora muskler, pappa var ingen man ville bråka med för han är en liten muskelknutte.   

Pappa vinkade till mig att komma till bilen, jag reste på mig och lämnade min sköna plats i skuggan och steg ut i den stekande solen. Jag hade valt helt fel kläder för idag, jag hade mina Dr Martens stövlar, min militär jacka under den hade jag en sliten AcDc t-shirt med hål i och et par väldigt trasiga svarta jeans shorts. Pappa hade också valt fel kläder för han hade på sig sin äskade jeans väst med nitar så hans tatuerade armar syns och ett par coola långbyxer.  Vi säte oss i bilen som är min pappas stolthet, han hade byggt det mesta själv och lackat den i en skön blå nyans och sätt dit coola rosa fälgar.

”Mott London, baby.” skrek pappa innan han trappade på gasen och vi praktsikt taget flög i vägg. Vi vevade ner rutorna och hade radion på högsta volym. Jag hade min ena arm utanför fönstret och slog med min hand i takt till musiken på taket och skrek till låtarna på radion tillsammans med pappa. 

Det tog inte alls långt tid till London kanske för att vi hade så roligt i bilen, fast det berodde nog mest på att pappa körde så fort, fartgalen som han är. När vi kom in i London började trafiken tätna och vi fick stanna i vad som kändes som världens längsta kö. Pappa började bli lättretad och tuttade allt han hade flera gånger.

”Herregud vad jag hatar storstäder.” snäste han.

”Det va du som ville skjutsa mig.” Han kollade surt på mig, men tillslut så mjuknade hans ansikte upp i ett leende.

”Du vet att jag inte har något tålamod.” Han la armen om mig och drog mig närmare honom.

”Ja jag vet, det är därför vi aldrig åker ut å fiskar.” sa jag och tänkte på alla gånger vi skulle fiska, men pappa började tappa tålamodet efter max tio minuter.  

Det tog oss en timme att komma igenom trafiken i staden och komma fram till arenan vi skulle repetera i. En vakt stoppade oss när vi skulle åka in i arenan så jag var tvungen att leta efter alla mina papper, vilket gjorde att jag skulle bli ännu försenad. När vakten äntligen lät oss gå så skyndade vi oss in på parkeringen för att hitta en ledig plats.

Pappa började lasta ur mina fyra resväskor och min stora sportbag.

”Vad i helvete har du egentligen med dig?” klagade pappa.

”Du ska inte säga något, om det hade varit du skulle du haft minst dubbelt så mycket mer än mig med dig.”

”Jaja, du kan gå före så ska jag bara betala parkering.” Jag tog två resväskor och började släppa dem bort till entrén. När jag kom dit in så hade jag inte en aning om vart jag skulle ta vägen efteråt, men som tur så fanns det en karta på den lilla arenan. Jag hade för mig att dem hade sagt till mig att vi skulle samlas vid något konferensrum.  Jag studerade kartan noga och bestämde mig att söka min lycka på andra våningen.  Jag steg in i hissen som fanns längre bort i korridoren och tryckte på våning två. Hissen plingade till och inte långt efter det så öppnades dörrarna, jag tog mina resväskor och började leta. Eftersom jag inte visste vilket rum det var så provade jag bara att öppna visa, ibland så var rummen tomma eller låsta men ofta så var rummen fyllde med mäniskor mitt uppe i möten.  Jag blev frustrerad när jag hade kollat alla rum utom ett, jag hoppades på att det skulle vara det rätta rummet. Försiktigt så öppnade jag dörren och fick se massa mäniskor där inne, dem tystnade snabbt när dem fick se mig.

”Jaså, vår nya trummis har äntligen bestämt sig att joina oss. Bara..” Han som såg ut att vara chefen över det hela gjorde en snabb paus för att kolla på klockan ”..fyrtio minuter försenad, vi började undra om du aldrig skulle dyka upp.”

”Förlåt, men vi blev fast i trafiken, fast som man säger bättre försent än aldrig.” Han skrattade och vinkade till mig att jag skulle komma till honom. Jag lämnade mina väskor precis innanför dörren och gick och ställde mig bredvid honom.

”Det här är våran nya trummis, eftersom Josh oturligt nog bröt handen. Du kan väl presentera dig lite för alla.” Jag nickade och log blygt mott alla i rummet som stirrade på mig.

”Ehh ja jag heter Fortis, och jag började spela trummor när jag var femton, så jag har alltså bara spelat i tre år.”

”Kom dina föräldrar på namnet när dem var höga eller!” utbrast en kille med brunt hår i min ålder som satt ganska så långt bak.

”Jadu det vet man aldrig, men mitt namn betyder faktiskt stark på latin” När jag precis hade sagt färdigt meningen skränade Song 2 med Blur från min mobil. Medans jag kollade på skärmen vem som ringde hörde jag att dem skrek att det var en kort paus.

”Halloo”

”Vart tog du vägen” typiskt pappa att gå rakt på sak.

”Ta hissen till andra våningen och sen så är det rummet längst in” När jag tystnade hörde jag bara ett klick, suckades la jag ner min mobil i min skinhandväska igen. Jag ställde mig utanför dörren så pappa skulle se mig när han kom, men det dröjde inte länge innan jag inte var ensam där. Fyra överglada tonårskillar kom fram till mig. En kille med brunt lockigt hår skyndade sig snabbt över till mig. Han tog bort några lockar för ansiktet och log ett leende som säkert alla tjejer faller pladask för, som tur så är jag inte som alla tjejer.  Innan han hann komma fram till mig kom killen som undra om mina föräldrar var höga när dem kom på mitt namn och knuffade bort honom. Och innan jag ens har fattat vad som händer har dem två killarna börjat bråka om vem som ska presentera sig först. Dem var så inne i deras lilla fajt att dem inte märkte att dem andra två killarna hade kommit fram till mig.

”Dem kan va lite konstiga ibland.” Sa den blonda killen med en underbar irländsk accent.

”ibland?”

”Okey, väldigt ofta.” erkände han.

”Förresten jag är Niall och det här är Zayn” Sa han och pekade på den svarthåriga killen bredvid, jag hade redan förstått att han inte var så pratglad av sig.

”Vafan händer” Hörde jag min pappas röst bakom mig. Jag vände mig om mott min pappa som såg ut som han hade sprungit ett marraton.

”Frågan är vad du har gjort, varför tog det en sån tid?”

”Jag hittade inte hissen” Sa pappa surt. Jag fick upp en bild av min pappa bära två av mina resväskor och sportbagen upp för trappan och det såg ganska kul ut.

”Vad flinar du åt, det var faktiskt inte kul!” Jag fick genast en neutral min, men så fort jag kollade på pappa igen så började jag skratta.

”Jag skulle inte skratta om jag var du”

”Nähä varför inte?”

”Det är inte jag som måste dras med personer som dem i flera månader” Han pekade på de två killarna som fortfarande höll på att bråka. Den ena killen lyckades ta av killen med lockigt hår hans byxor och nu så försökte han få tillbacka dem, vilket inte såg ut att gå så bra ut.

Jag svarade inte utan kramade om pappa i stället.

”Sköt om dig nu gumman” viskade pappa i mitt öra.

”Ja jag ska försöka så gott jag kan men jag lovar inget, kommer sakna dig enormt pappa” viskade jag tillbaka.

”Samma här, det kommer vara tomt hemma utan dig” Han släppte mig och gav mig en puss på kinden, som jag i gengäld rufsade till hans frisyr.

”Inte coolt, inte alls coolt” sa han samtidigt som han försökte rätta till frisyren, jag skrattade bara åt hur fånig han var och kramade honom igen.

 Jag kollade ledsamt på när pappa hade börjat gå bort till hissen (som jag fick berätta vart den var. )

”Älskar dig” Skrek jag när han stod borta vid hissen.

”Älskar dig mer” Han vinkade snabbt innan han steg in i hissen. När jag vände mig om fick jag se fyra missnöjda minner. Jag kollade frågandes på dem i hopp om att någon skulle förklara varför dem blev så plötsligt sura.

”Va det där din pojkvän?” Frågade killen med lockigt hår irriterat.

”Det där var min pappa!” Sa jag och började asgarva åt dem, hur kunde dem vara så dumma att tro att det var min kille. Genast när jag hade sagt det försvann deras irritation.

”Jaså så du är singel, babe” sa han med lockigt hår och la armen om min midja vilket gjorde att han hade handen på min röv, vid det här laget skulle säkert dem mesta tjejerna kasta av sig sina byxor.

”Jag tror nog att vi kommer komma bra överens, babe” Viskade han smörigt. Ha. Jag tror nog att vi har lite delade meningar om det.